Jag såg en gång artisten och konstnären Robert Broberg, kan vara sent 1980-tal, i en scenshow under namnet ”morot” där han med lekfullhet och begåvning drog ut både ”mor”, ”oro” och ”rot” ur grönsaken. Vissa frågor, tänker jag, är både enorma och samtidigt högst vardagliga och närvarande. Livet och döden, vem är jag, vad är kärlek, vilket är syftet? Det var också Broberg som sjöng ”min bil är inte lik din bil det är en likbil”.
Blir det allt viktigare hur vi skapar mening i våra liv och mening i, eller iallafall sammanhangsätter, det som händer runt omkring oss och det vi möter? Gör det begripligt?
Existentiell hälsa är ett nytt och bubblande område. Hälsobegreppet har klivit från enbart frånvaro av ohälsa eller sjukdom till dels något som är positivt och dels något som finns både fysiskt, mentalt och socialt. Hälsa är ett mer holistiskt begrepp, en resurs och en rättighet. Vi är alltså inte bara kroppar.
En dimension av hälsa är också, enligt Världshälsoorganisationen (WHO), den existentiella där frågor om framtidstro, mening, livsorientering, harmoni, inre frid, helhet och integration med mera samlas. En av dem är förundran – att bli berörd, inspirerad, överraskad, vara tacksam osv. Tanken är att den existentiella dimensionen av hälsa inte fångas upp av de andra hälsoområdena men däremot påverkar dem kraftigt både i positiv och negativ riktning.
FN:s utvecklingsprogram (UNDP) släppte nyligen ”Human Development Report 2021/2022” där det undersöks hur det går för oss, mänskligheten. Rubriken blev ”A New Uncertainty Complex”. Osäkerhet i sig är inte nytt i människans historia – krig, smittor, översvämningar, dåliga skördar osv skriver UNDP. Men nu anas en typ av osäkerhet som aldrig tidigare existerat. I Sverige summeras folkhälsan som att det går det framåt (för nästan alla) gällande livslängd och den självskattade hälsan. Däremot stiger en allmän ängslan, känslan av oro och ångest sedan ungefär 2015, extra mycket i åldersgruppen 16-29 år.
Här och var har ett citat av Fredric Jamesson poppat upp: ”Det är lättare för den senmoderna människan att föreställa sig världens undergång än ett slut på kapitalismen.”
Hur ska vi bära och tolka detta? Kanske att det här området – den berättelse och den nygamla bild av människan och det mänskliga som existentiell hälsa bär med sig – kan vara en nyckel? Kanske det kan hjälpa oss att ställa nya frågor om vad vi både kan och bör göra som människor och som ledare av företag och organisationer? Ge oss nya perspektiv på vad som är viktigt?