Mats Gleisner

Jag genomförde under våren 2023 intervjuer med höga ledare i större organisationer.

Syftet var att pröva begreppet existentiell hälsa kopplat till en organisations- och ledarskapskontext. En av dess aspekter – när det gäller att ha mer eller mindre existentiell hälsa – är att känna och möta förundran.

I intervjuerna blev det synligt hur mycket vissa ledare tänker och medvetet strävar efter förundran. Att det finns en intention även om den är outtalad, att förundran inte är en naturlag eller kommer av en slump. I en verksamhet kanske det handlar om den där känslan när en lösning på något svårt och värdefullt plötsligt uppenbarar sig i samskapande med andra. Eller den plötsliga insikten om att organisationen gör viktiga saker och att jag är en del. Ofta kan det vara så enkelt som att bli lyssnad på, bli anropad och ge svar.

Att känna förundran kan vara kopplat till nyfikenhet och häpnad – att upptäcka saker hos sig själv och hos andra. Det kan också vara ett mer psykologiskt omstörtande fenomen som vördnad. Få syn på och vara del av något större, något viktigt. Även såklart stunden med solstrålen på ena kinden och kanelbullen i den andra, månen, katten som spinner, barnets skratt, det överjordiska gitarrsolot, känslan av hav, grilldoften.

En gissning är annars att den generella förundransgraden i svenska organisationer är låg eftersom engagemangsgraden är låg. På en generellt plan visar Gallup att 20 procent är engagerade i sitt arbete, 60 procent är likgiltiga och, hör och häpna, 20 procent är direkt oengagerade, dvs motverkar och vantrivs.

Ur en organisations perspektiv är förundran annars helt rationellt. För att hålla människor friska, att de vill vara kvar, växa och använda den kapacitet de har. Men också för att kunna få in fler. För att ha resiliens i organisationen – växla in på nya spår allt eftersom behoven förändras. För att tidigt se, utforska och förstå behoven och synka dem med individernas egna intentioner.

Men också något annat kom fram i intervjuerna som är svårare att sätta fingret på. Förundran går att rationalisera och knyta till effektmål som lönsamhet, innovationsgrad osv. Men det finns något mycket mer grundläggande. Det är något vi kan ge, en gåva. Inte för att det har effekt utan för att vi kan och vill. För att också givandet i sig, välviljan, är förundran. Det blev också synligt i intervjuerna, en kulturell generositet.

Förundran ryms inte bara i saker som sker utanför den gängse verksamheten – bokklubbar, biljardkvällar osv utan i den ”vanliga” och ”vardagliga” verksamheten. Det kan rymmas i ledarskapet, medarbetarskapet, i sättet att lösa problem, bjuda in, lyssna, ta i anspråk, bli tagen i anspråk. Att exempelvis tillåta och tillåtas att ha ett upptäckande i det kontinuerliga strategiarbetet, verksamhetsplaneringen. Få vara sig själv, ge av sig själv.

Gör dessa perspektiv dig nyfiken på ledarutveckling, grupputveckling, studien. Hör av dig.

Jag såg en gång artisten och konstnären Robert Broberg, kan vara sent 1980-tal, i en scenshow under namnet ”morot” där han med lekfullhet och begåvning drog ut både ”mor”, ”oro” och ”rot” ur grönsaken. Vissa frågor, tänker jag, är både enorma och samtidigt högst vardagliga och närvarande. Livet och döden, vem är jag, vad är kärlek, vilket är syftet? Det var också Broberg som sjöng ”min bil är inte lik din bil det är en likbil”.

         Blir det allt viktigare hur vi skapar mening i våra liv och mening i, eller iallafall sammanhangsätter, det som händer runt omkring oss och det vi möter? Gör det begripligt?

Existentiell hälsa är ett nytt och bubblande område. Hälsobegreppet har klivit från enbart frånvaro av ohälsa eller sjukdom till dels något som är positivt och dels något som finns både fysiskt, mentalt och socialt. Hälsa är ett mer holistiskt begrepp, en resurs och en rättighet. Vi är alltså inte bara kroppar.

         En dimension av hälsa är också, enligt Världshälsoorganisationen (WHO), den existentiella där frågor om framtidstro, mening, livsorientering, harmoni, inre frid, helhet och integration med mera samlas. En av dem är förundran – att bli berörd, inspirerad, överraskad, vara tacksam osv. Tanken är att den existentiella dimensionen av hälsa inte fångas upp av de andra hälsoområdena men däremot påverkar dem kraftigt både i positiv och negativ riktning.

FN:s utvecklingsprogram (UNDP) släppte nyligen ”Human Development Report 2021/2022” där det undersöks hur det går för oss, mänskligheten. Rubriken blev ”A New Uncertainty Complex”. Osäkerhet i sig är inte nytt i människans historia – krig, smittor, översvämningar, dåliga skördar osv skriver UNDP. Men nu anas en typ av osäkerhet som aldrig tidigare existerat. I Sverige summeras folkhälsan som att det går det framåt (för nästan alla) gällande livslängd och den självskattade hälsan. Däremot stiger en allmän ängslan, känslan av oro och ångest sedan ungefär 2015, extra mycket i åldersgruppen 16-29 år.

Här och var har ett citat av Fredric Jamesson poppat upp: ”Det är lättare för den senmoderna människan att föreställa sig världens undergång än ett slut på kapitalismen.”

Hur ska vi bära och tolka detta? Kanske att det här området – den berättelse och den nygamla bild av människan och det mänskliga som existentiell hälsa bär med sig – kan vara en nyckel? Kanske det kan hjälpa oss att ställa nya frågor om vad vi både kan och bör göra som människor och som ledare av företag och organisationer? Ge oss nya perspektiv på vad som är viktigt?